Den Långa resan
Del 1. Sverige
Det var år 898 efter Kristus när Thorleif Tänkare gjorde det! Fast han visste inte att det var 898 efter Kristus förstås, för han var en äkta viking och kände inte till något om Kristus eller hans fö-delse. Förundrat stirrade han på det han format med sina egna händer. Han vände och vred på den svarta tingesten och strök dess släta ytor med sina grova fingrar. Han hade tänkt rista en liten runsten till Berthildur Sköldmö, ett litet kärleksbrev, som han tänkt kasta framför hennes fötter, sådär lite av en tillfällighet bara, när hennes far inte såg det. Han hade hållit på hela morgonen och knåpat med den lilla runstenen, utan att bli riktigt nöjd. Så plötsligt verkade det som om händerna fick eget liv och började skapa själva. När allt var klart, häpnade Thorleif Tänkare över vad han åstadkommit...
Han var 19 år, men späd och klen. Hans mor hade berättat många gånger hur fadern hade synat Thorleif, när han var nyfödd, och sedan bestämt att han skulle sättas ut till vargarna.
- En sådan klen byting är inget att ödsla föda på! hade fadern förkunnat. Då hade Thorleif givit upp ett illvrål, som skar genom märg och ben på alla männen, som stod runt om. Fadern hade bli-vit mäkta imponerad, och eftersom han var en resonabel människa, hade han genast ändrat sig och bestämt att Thorleif skulle få leva.
Thorleif hade vuxit upp på gården i Brålanda tillsammans med sina fränder och anhöriga. 25 resliga karlar bodde tillsammans i byn, flera av dem i faderns långhus. Alla var egentligen snälla och rejäla, men som riktiga vikingar måste de alltid visa sin styrka och skicklighet i konsten att slåss. Deras favoritobjekt blev Thorleif, för honom var det ingen konst att besegra. Jämt när Thor-leif var med de andra pojkarna och det kom några flickor i närheten, som alla ville imponera på, så visste han att han snart skulle åka i backen med en duns! Inte en gång, inte två gånger. Nej, alla kamraterna måste visa vad de kunde för flickorna. Stackars Thorleif vågade inte protestera, där han damp i backen gång på gång.
Men med åren visade det sig att Thorleif hade en annan gåva: Han var smart. Ingen kunde räk-na ut saker som han. När man väl insett vilken stor nytta man hade av Thorleifs goda råd och ut-räkningar, blev han allmänt accepterad och till och med respekterad. Fadern lät honom studera runristning. Höjdpunkten i livet var när hövdingen första gången tilltalade Thorleif med tillnamnet "Tänkare". Det var menat som beröm och sedan dess var han Thorleif Tänkare för alla.
Thorleif var också väldigt händig och kunde göra fina saker med sina verktyg. Svärd och strids-yxa var däremot verkningslösa i hans händer. Och nu hade han åstadkommit ett underverk! Något som skulle förvandla världen.
- Vad har du hittat på nu, Thorleif Tänkare? frågade en vänlig röst bakom honom. Överraskad snurrade han runt och mötte hövding Odens klarblåa blick.
- En mobiltelefon, svarade Thorleif, utan att tänka sig för. Han hade aldrig hört ordet förut. Det bara kom.
- Vad? frågade hövdingen. En mloblitleleflon? Vad är det?
- En mobiltelefon, rättade Thorleif honom. Det är en sak man kan prata i. Därinne sitter en liten ande och gör ett paket av alla orden. Med några trollord blir paketet osynligt och så kastar anden iväg det ut i världen.
- ???
- Ja, och sen kan en annan person, som också har en mobiltelefon fånga in paketet. Hans ande vecklar upp paketet och så hörs orden som den förste sade.
- Vilken enastående sak! utbrast hövding Oden. Visa mig!
- Jag måste göra en till, sa Thorleif. Jag måste ju ha en mottagare, när jag kastar iväg mitt ord-paket.
- Sätt igång! befallde hövdingen. I kväll får du visa upp dina konster för alla i byn.
Thorleif satte ivrigt igång att göra en mobiltelefon till. Uppfinningen väckte precis den starka reaktion som Thorleif anat. Alla skrek av förtjusning, när en person pratade i den ena mobiltelefonen och hans ord strömmade ut ur den andra. Man ställde sig allt längre ifrån varandra, men det fungerade lika bra. Även om man stod utom hörhåll, kunde man genom den ena mobiltelefonen höra vad som sades i den andra. Kvinnorna fick inte prata i den förstås, för hövdingen trodde att andarna kanske skulle bli skrämda av kvinnoröster. Dessutom behövde inte kvinnor prata med varandra på långt håll. De kunde fortsätta med sitt pladder, när de träffades istället. Mobiltelefonen var till för karlarnas viktiga prat. Hövding Oden samlade slutligen alla i byn runt sig. Thorleif fick stå vid hans högra sida och hövdingen lade till och med sin hand på hans skuldra, när han talade:
- Vi har idag vittnat om de stordåd som kan hända i Brålanda, där de klokaste av de kloka bor.
- Och de starkaste av de starka, skrek någon i hopen.
- Och de vigaste av de viga, lade ytterligare någon till.
- Jaja, avbröt hövding Oden belåtet, för han gillade att vara hövding över en så präktig skara vi-kingar. Men nu ska vi visa världen vad vi kan och slå alla med häpnad. Thorleif Tänkare - han vän-de sig mot Thorleif och tryckte sin hand så hårt på hans axel, att Thorleif nästan damp i backen. Du ska leda 15 av mina bästa vikingar till min släkting i väster, i Holmestrand. Du ska ge honom en mobiltelefon i gåva och be honom att skicka ett ordpaket till mig här i Brålanda. Går det, är din uppfinning storartad och du ska bli rikligt belönad!
De utvalda vikingarna satte genast igång med att bygga ett vikingaskepp. De behövde träplan-kor, spikar, åror och segel och mycket annat.
- Ni fem vikingar fixar träplankor, ni smider spik och ni går till en sömmerska och ber henne sy seglet, befallde hövding Oden. Det tog tre veckor för vikingarna att bygga båten.
- Det är ett bra arbete ni har lagt ner på båten, sa hövdingen, när allt var klart. Jag är mycket stolt över er! Gå nu hem och vila er inför morgondagens resa. Innan ni åker, hämtar ni mobiltele-fonen hemma hos mig. Nästa morgon väcktes hövdingen av en av vikingarna. - Vi ger oss av nu, Oden, sa denne till den yrvakne mannen.
- Var duktiga nu och låt inte någon i Brålanda bli besvikna på er! Kom ihåg det! När vikingarna lyfte i båten i Frändeforsån, var det en sådan kraftig ström, att vikingarna knappt hann hoppa i båten. Medan de for kontrollerade vikingarna packningen:
- Är ölet med?
- Ja!
- Maten?
- Ja!
- Mobiltelefonen? Alla tittade på Thorleif Tänkare, som stod som förstenad. Hans ansikte blev långsamt allt rödare.
- Thorleif! Har du mobiltelefonen? Du glömde väl inte att hämta den hos Oden? Thorleif nickade och svalde hårt.
- Jo, viskade han hest. Jag glömde bort det.
- Ånej! Vi som är ute på Vänern redan!
- Vi kan inte återvända heller. Oden kommer att slå ihjäl oss. Det är bäst att vi fortsätter. Du kan väl göra en ny mobiltelefon, Thorleif? Thorleif var inte alls säker på att han skulle klara det, men han vågade inte riskera att förlora ansiktet inför de andra, så han svarade tvärsäkert:
- Jodå! Det klarar jag säkert. Bara jag hittar en lämplig sten att utgå ifrån.
De kom till början av Göta älv innan kvällen. Vikingarna stannade kvar ombord och sov i båten. Nästa morgon vaknade de lite ledbrutna, åt frukost och fortsatte sedan den långa färden till Norge. De passerade några forsar, där båten fick häftig fart. Alla klamrade sig fast i relingen, för att inte ramla överbord. Skummet yrde och sikten var ganska dålig.
- Titta, skrek en av vikingarna och pekade mot stranden. Där hänger det en guldstickad hätta! Vems kan den vara?
- Den tillhör nog något troll, som glömt den kvar när solen gick upp. - Ska vi hämta den?
- Nej, grep Thorleif in. Vi åker förbi trollhättan, utan att gå iland. Det kan vara farligt.
De fortsatte mot älvens mynning, där de gästade vikingen Göte i hans borg. Göte bjöd på mid-dag och försökte att få reda på vad vikingarna hade för planer, men ingen avslöjade något om mo-biltelefonen. Den måste testas först, precis så som hövding Oden befallt, innan man kunde visa upp den. De fortsatte sin färd ut på öppna havet, ut på Skagerack. Enligt beräkningarna hade de bara några sjömil kvar, när en viking, Asterix, såg något stort och grönt närma sig vikingaskeppet med god fart. Det var det stora sjöodjuret Nessie, som hade rymt från Loch Ness i Skottland. Hon bör-jade väsa och verkade helt vild. Vikingarna tog fram sina yxor och spjut och beredde sig på en hemsk kamp.
- Stopp! skrek Thorleif. Inget våld! Han böjde sig ner och tog upp drakhuvudet, som vikingarna alltid satte upp i fören på skeppet, när de ville signalera att de var ute på plundring. Thorleif höll upp drakhuvudet framför Nessie, som blev blixtkär! Hon kråmade sig, blinkade flirtigt med ena ögat och gjorde sig till på alla de sätt. Thorleif kastade iväg drak-huvudet ner i havet. Nessie fångade upp det och med huvudet i munnen simmade hon snabbt iväg mot Skottland och Loch Ness, medan hon kuttrade förälskat.
- Puh, pustade vikingarna. Du klarade oss ur knipan igen, Thorleif Tänkare. Nu kan vi visser-ligen inte anfalla någon by på vägen, eftersom vi inte har något drakhuvud, men å andra sidan hade vi ju inte tänkt att göra det under denna resan heller. Det var bra gjort att offra huvudet, Thorleif!
- Nu fortsätter vi resan, gubbar! sa Thorleif hastigt, för han blev generad av allt beröm. De kom in i Oslofjorden och passerade Tønsberg. Där fick de motvind och motström, så det var bara att plocka fram årorna och börja ro. Sakta närmade de sig Holmestrand. Tankarna virv-lade runt i huvudet på Thorleif: Skulle han hitta en lämplig sten att göra en ny mobiltelefon av? Skulle han få den att fungera på så långt håll? Tänk om ordpaketet for vilse och inte kom fram till Oden? Hur skulle de bli mottagna av fränderna i Holmestrand?
Det var år 898 efter Kristus när Thorleif Tänkare gjorde det! Fast han visste inte att det var 898 efter Kristus förstås, för han var en äkta viking och kände inte till något om Kristus eller hans fö-delse. Förundrat stirrade han på det han format med sina egna händer. Han vände och vred på den svarta tingesten och strök dess släta ytor med sina grova fingrar. Han hade tänkt rista en liten runsten till Berthildur Sköldmö, ett litet kärleksbrev, som han tänkt kasta framför hennes fötter, sådär lite av en tillfällighet bara, när hennes far inte såg det. Han hade hållit på hela morgonen och knåpat med den lilla runstenen, utan att bli riktigt nöjd. Så plötsligt verkade det som om händerna fick eget liv och började skapa själva. När allt var klart, häpnade Thorleif Tänkare över vad han åstadkommit...
Han var 19 år, men späd och klen. Hans mor hade berättat många gånger hur fadern hade synat Thorleif, när han var nyfödd, och sedan bestämt att han skulle sättas ut till vargarna.
- En sådan klen byting är inget att ödsla föda på! hade fadern förkunnat. Då hade Thorleif givit upp ett illvrål, som skar genom märg och ben på alla männen, som stod runt om. Fadern hade bli-vit mäkta imponerad, och eftersom han var en resonabel människa, hade han genast ändrat sig och bestämt att Thorleif skulle få leva.
Thorleif hade vuxit upp på gården i Brålanda tillsammans med sina fränder och anhöriga. 25 resliga karlar bodde tillsammans i byn, flera av dem i faderns långhus. Alla var egentligen snälla och rejäla, men som riktiga vikingar måste de alltid visa sin styrka och skicklighet i konsten att slåss. Deras favoritobjekt blev Thorleif, för honom var det ingen konst att besegra. Jämt när Thor-leif var med de andra pojkarna och det kom några flickor i närheten, som alla ville imponera på, så visste han att han snart skulle åka i backen med en duns! Inte en gång, inte två gånger. Nej, alla kamraterna måste visa vad de kunde för flickorna. Stackars Thorleif vågade inte protestera, där han damp i backen gång på gång.
Men med åren visade det sig att Thorleif hade en annan gåva: Han var smart. Ingen kunde räk-na ut saker som han. När man väl insett vilken stor nytta man hade av Thorleifs goda råd och ut-räkningar, blev han allmänt accepterad och till och med respekterad. Fadern lät honom studera runristning. Höjdpunkten i livet var när hövdingen första gången tilltalade Thorleif med tillnamnet "Tänkare". Det var menat som beröm och sedan dess var han Thorleif Tänkare för alla.
Thorleif var också väldigt händig och kunde göra fina saker med sina verktyg. Svärd och strids-yxa var däremot verkningslösa i hans händer. Och nu hade han åstadkommit ett underverk! Något som skulle förvandla världen.
- Vad har du hittat på nu, Thorleif Tänkare? frågade en vänlig röst bakom honom. Överraskad snurrade han runt och mötte hövding Odens klarblåa blick.
- En mobiltelefon, svarade Thorleif, utan att tänka sig för. Han hade aldrig hört ordet förut. Det bara kom.
- Vad? frågade hövdingen. En mloblitleleflon? Vad är det?
- En mobiltelefon, rättade Thorleif honom. Det är en sak man kan prata i. Därinne sitter en liten ande och gör ett paket av alla orden. Med några trollord blir paketet osynligt och så kastar anden iväg det ut i världen.
- ???
- Ja, och sen kan en annan person, som också har en mobiltelefon fånga in paketet. Hans ande vecklar upp paketet och så hörs orden som den förste sade.
- Vilken enastående sak! utbrast hövding Oden. Visa mig!
- Jag måste göra en till, sa Thorleif. Jag måste ju ha en mottagare, när jag kastar iväg mitt ord-paket.
- Sätt igång! befallde hövdingen. I kväll får du visa upp dina konster för alla i byn.
Thorleif satte ivrigt igång att göra en mobiltelefon till. Uppfinningen väckte precis den starka reaktion som Thorleif anat. Alla skrek av förtjusning, när en person pratade i den ena mobiltelefonen och hans ord strömmade ut ur den andra. Man ställde sig allt längre ifrån varandra, men det fungerade lika bra. Även om man stod utom hörhåll, kunde man genom den ena mobiltelefonen höra vad som sades i den andra. Kvinnorna fick inte prata i den förstås, för hövdingen trodde att andarna kanske skulle bli skrämda av kvinnoröster. Dessutom behövde inte kvinnor prata med varandra på långt håll. De kunde fortsätta med sitt pladder, när de träffades istället. Mobiltelefonen var till för karlarnas viktiga prat. Hövding Oden samlade slutligen alla i byn runt sig. Thorleif fick stå vid hans högra sida och hövdingen lade till och med sin hand på hans skuldra, när han talade:
- Vi har idag vittnat om de stordåd som kan hända i Brålanda, där de klokaste av de kloka bor.
- Och de starkaste av de starka, skrek någon i hopen.
- Och de vigaste av de viga, lade ytterligare någon till.
- Jaja, avbröt hövding Oden belåtet, för han gillade att vara hövding över en så präktig skara vi-kingar. Men nu ska vi visa världen vad vi kan och slå alla med häpnad. Thorleif Tänkare - han vän-de sig mot Thorleif och tryckte sin hand så hårt på hans axel, att Thorleif nästan damp i backen. Du ska leda 15 av mina bästa vikingar till min släkting i väster, i Holmestrand. Du ska ge honom en mobiltelefon i gåva och be honom att skicka ett ordpaket till mig här i Brålanda. Går det, är din uppfinning storartad och du ska bli rikligt belönad!
De utvalda vikingarna satte genast igång med att bygga ett vikingaskepp. De behövde träplan-kor, spikar, åror och segel och mycket annat.
- Ni fem vikingar fixar träplankor, ni smider spik och ni går till en sömmerska och ber henne sy seglet, befallde hövding Oden. Det tog tre veckor för vikingarna att bygga båten.
- Det är ett bra arbete ni har lagt ner på båten, sa hövdingen, när allt var klart. Jag är mycket stolt över er! Gå nu hem och vila er inför morgondagens resa. Innan ni åker, hämtar ni mobiltele-fonen hemma hos mig. Nästa morgon väcktes hövdingen av en av vikingarna. - Vi ger oss av nu, Oden, sa denne till den yrvakne mannen.
- Var duktiga nu och låt inte någon i Brålanda bli besvikna på er! Kom ihåg det! När vikingarna lyfte i båten i Frändeforsån, var det en sådan kraftig ström, att vikingarna knappt hann hoppa i båten. Medan de for kontrollerade vikingarna packningen:
- Är ölet med?
- Ja!
- Maten?
- Ja!
- Mobiltelefonen? Alla tittade på Thorleif Tänkare, som stod som förstenad. Hans ansikte blev långsamt allt rödare.
- Thorleif! Har du mobiltelefonen? Du glömde väl inte att hämta den hos Oden? Thorleif nickade och svalde hårt.
- Jo, viskade han hest. Jag glömde bort det.
- Ånej! Vi som är ute på Vänern redan!
- Vi kan inte återvända heller. Oden kommer att slå ihjäl oss. Det är bäst att vi fortsätter. Du kan väl göra en ny mobiltelefon, Thorleif? Thorleif var inte alls säker på att han skulle klara det, men han vågade inte riskera att förlora ansiktet inför de andra, så han svarade tvärsäkert:
- Jodå! Det klarar jag säkert. Bara jag hittar en lämplig sten att utgå ifrån.
De kom till början av Göta älv innan kvällen. Vikingarna stannade kvar ombord och sov i båten. Nästa morgon vaknade de lite ledbrutna, åt frukost och fortsatte sedan den långa färden till Norge. De passerade några forsar, där båten fick häftig fart. Alla klamrade sig fast i relingen, för att inte ramla överbord. Skummet yrde och sikten var ganska dålig.
- Titta, skrek en av vikingarna och pekade mot stranden. Där hänger det en guldstickad hätta! Vems kan den vara?
- Den tillhör nog något troll, som glömt den kvar när solen gick upp. - Ska vi hämta den?
- Nej, grep Thorleif in. Vi åker förbi trollhättan, utan att gå iland. Det kan vara farligt.
De fortsatte mot älvens mynning, där de gästade vikingen Göte i hans borg. Göte bjöd på mid-dag och försökte att få reda på vad vikingarna hade för planer, men ingen avslöjade något om mo-biltelefonen. Den måste testas först, precis så som hövding Oden befallt, innan man kunde visa upp den. De fortsatte sin färd ut på öppna havet, ut på Skagerack. Enligt beräkningarna hade de bara några sjömil kvar, när en viking, Asterix, såg något stort och grönt närma sig vikingaskeppet med god fart. Det var det stora sjöodjuret Nessie, som hade rymt från Loch Ness i Skottland. Hon bör-jade väsa och verkade helt vild. Vikingarna tog fram sina yxor och spjut och beredde sig på en hemsk kamp.
- Stopp! skrek Thorleif. Inget våld! Han böjde sig ner och tog upp drakhuvudet, som vikingarna alltid satte upp i fören på skeppet, när de ville signalera att de var ute på plundring. Thorleif höll upp drakhuvudet framför Nessie, som blev blixtkär! Hon kråmade sig, blinkade flirtigt med ena ögat och gjorde sig till på alla de sätt. Thorleif kastade iväg drak-huvudet ner i havet. Nessie fångade upp det och med huvudet i munnen simmade hon snabbt iväg mot Skottland och Loch Ness, medan hon kuttrade förälskat.
- Puh, pustade vikingarna. Du klarade oss ur knipan igen, Thorleif Tänkare. Nu kan vi visser-ligen inte anfalla någon by på vägen, eftersom vi inte har något drakhuvud, men å andra sidan hade vi ju inte tänkt att göra det under denna resan heller. Det var bra gjort att offra huvudet, Thorleif!
- Nu fortsätter vi resan, gubbar! sa Thorleif hastigt, för han blev generad av allt beröm. De kom in i Oslofjorden och passerade Tønsberg. Där fick de motvind och motström, så det var bara att plocka fram årorna och börja ro. Sakta närmade de sig Holmestrand. Tankarna virv-lade runt i huvudet på Thorleif: Skulle han hitta en lämplig sten att göra en ny mobiltelefon av? Skulle han få den att fungera på så långt håll? Tänk om ordpaketet for vilse och inte kom fram till Oden? Hur skulle de bli mottagna av fränderna i Holmestrand?
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar